Min Historia
Alla som haft en avgörande betydelse

Min familj, vänner och personer som haft en avgörande del i min resa

 

 

Det har varit många människor som passerat genom mitt liv de senaste 23 åren både på gott och ont .

Det mest avgörande har varit min familj min man och fyra barn tre pojkar och en flicka som kanske lite väl ofta fått sköta sig själva då jag inte varit närvarande i den form som stöd i deras resa till vuxenlivet. Min sociala fobi drabbade både min man och barnen med den ensam är stark mentaliteten som jag visade utåt under alla år.

Jag undvek sociala verksamheter så gott jag kunde och höll mig undan tills det mer eller mindre blev en livsstil. Eftersom jag har facit i handen så kan jag idag se det mönster jag utvecklade för att undgå andra människor på grund av barndomen.

Många människor som jag träffat har haft olika beteenden och hur det har kommit sig så har jag haft väldigt svårt att hitta förebilder, för när jag läste för mycket böcker så blev jag mycket kräsen eller kanske besviken att människor var så ytliga.

Så vare sig jag ville eller inte så förblev jag ganska ensam de första tio åren på min resa men sen började det hända saker jag började träffa människor som brydde sig.

Det allra svåraste var att tro på sig själv tills jag kom på att tro på sig själv var en avgörande början på att tro på andra människor. Att sätta tillit till att andra människor inte alltid ville illa

utan gjorde illa utan syfte av obetänksamhet liksom jag själv säkert gjorde många gånger, både mot min familj mina kamrater och vänner.

Det tog nästan tolv år innan jag kunde förstå och inse att någon kunde tycka om mig som den jag var, en trasig och misstänksam människa som febrilt arbetade med att bli omtyckt och duktig för att passa in. Att jag sen inte alltid förstod det själv hur man gjorde eller betedde sig

så jag gjorde och gör alltid så gott jag kan.

Det svåraste var att sluta skylla allt ont på andra människor familjen, samhället, sjukvården eller barndomen. Att vara ett offer, det är väldigt lätt att slinka in i offerrollen när orken tryter och verktygen saknas. Så småningom när jag fått en någorlunda distans till barndomens känslomässiga traumatik så vänds offer till orsak, att lära sig att förhålla sig till.

Förlåtelse och förståelse och lära sig förhålla sig till och acceptera är viktiga ingredienser i upplevelsen att förändra den inre världen och som jag förstår de signaler som jag ger till min omgivning.

Det är som att det är svårt att ljuga för det syns utanpå liksom att om jag är trasig inombords påverkar jag andra liksom andra kan påverka mig. Det är möjligt att det är det som gör att det ser ut som det gör i världen i dag världen speglas av vad vi bär inombords.

 

  

 

     En tanke

 

Jag slås av en tanke att världen snart kreverar

slår bokstavligen runt och havererar

det är snart kaos och oreda överallt

och ska man tro allt blir det snart kallt.

Våra hav är gråa och dumpstationer

några vilda djur snart vi inte ser

ändå vill vi ha mer och mer.

På något konstigt sätt vi inte ser

vad som hända om vi inte lyssnar

vi kommer inte att höra när vinden tystnar

när fåglarna tystnat det finns inga

det finns ingen plats längre att tinga

 

Hur lång tid ska det ta oss alla

att förstå att det finns något annat

bakom alla våra fasader och hjärtan så kalla

vi tror att allt ska serveras på fat.

Tid och pengar är allt vi tror på idag

dom är nästan som en lag

var har vår identitet tagit vägen

man blir så smått förlägen

att egentligen behöva ställa en sån fråga

men kanske det behövs för att någon ska våga

ifrågasätta våra fula vanor att ta allt för givet

att ta det första klivet

och rädda det Jordeliga livet

 

 

 

 

Människor börjar betydda mer och mer jag började lyssna något som jag haft väldigt svårt för.

Att inte ha en egen tillit ger heller ingen tillit till omgivningen så det är först när jag känner tillit när en insikt eller en lärdom fastnat när mitt omedvetna gett mig svar på att jag var på rätt väg. Då  kunde jag känna tillit och stå för min åsikt utan att påverkas av någon annan som jag kunde lära mig att lyssna. Det har tagit många år för mig att knyta vänskapsband inte för att jag inte vill utanför att jag inte visste hur men nu kan jag se att det är inte någon snabb utveckling det tar tid och tålamod jag är jag och så vidare.

Det är samma sak men ändå inte med familjen det är det svåraste och det mest sårbaraste.

Att älska är som att dö en smula att lära sig älska ovillkorligt att låta sina barn göra sina egna misstag att låta sin man vara sin egen med sina drömmar och visioner.

Att lära sig kramas visa sina tårar visa sin sårbarhet har varit det svåraste för mig för samtidigt så ska jag vara stark och en förebild för mina barn, det är livets paradox.

Det är ofta paradoxer i livet eller hela livet är en paradox.  

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.01 | 09:50

Tack Inger för din berättelse på den här sidan. Att läsa och reflektera din text ger mig möjlighet att ännu bättre försöka förstå medmänniskor i min närhet.

...
30.07 | 01:08

Mysigt!
Hälsningar
Maj-Lis

...
05.07 | 14:36

Kul! Syrran!

...
22.11 | 01:13

Det är lustigt hur livet ter sig

...
Du gillar den här sidan