Min Historia
Psykosomatik

 

   

 

Känslans intelligens

 

 

Känslan var det jag sökte när jag gick på komvuxs psykologikurs men det var först många år senare som jag hittade en bok som handlade om känslor och känslornas fysiska motsvarighet i våra kroppar. Dessförinnan läste jag New Age böcker i förtvivlan över att inte hitta något relevant i alla de psyklogiböcker och filosofiböcker som jag plöjde igenom under åren.

Att som barn bli osynliggjord och att inte få tillgång alla sina känslor kan i vuxen ålder få oanade konsekvenser både fysiskt och psykiskt Vårt autonomiska nervsystem tappar

balansen och vår kropp utsätts för fysiologisk och psykologisk stress som kan få oss att hamna i psykosomatiska depressioner och en stor del fysiska symtom

Holistiskt synsätt handlar om att se människan som en subjektiv hel varelse, där våra system,

hela tiden samarbetar och kommunicerar med varandra.

Känslorna har sin motsvarighet i korta aminosyrekedjor, peptider och deras receptorer på cellernas yta och det har visat sig att dessa peptider finns överallt i vår kropp och främst i mag. och tarmkanalerna. Vår så kallade ”fjärilar i magen” eller magkänsla

      

Psykosomatiska signaler är just en sån känsla

Sjukdomar som kallas autonoma sjukdomar är vårt immunförsvar som någonstans förlorat sin förmåga att sansa sig lugna ner sig till en för kroppen normal nivå utan fortsätter att försvara

men nu agerar den mot den egna kroppen Forskare kallar det för att skjuta över målet.

Om man betänker att känslorna ofta betecknas som irrelevanta eller O-behövda men ändå är de livsviktiga och vilka problem kan dom inte ställa till.

Forskning visar idag att våra känslor och vårt medvetande är de byggstenar som bygger den kärna som till slut blir din person om kärnan inte tillåts att utvecklas bildas ett pseudo- jag

som lär sig och utvecklar överlevnadsstrategier.

Som vuxen ställer ofta dessa överlevnadsstrategier till problem som fobier ångest och depressioner tillsammans med psykosomatiska problem.

De problem vi ser idag i samhället är en spegelbild av vårt inre den obalans som finns av våra känslors obefintlighet eller rättare sagt de för myckna känslornas värld och som vi försöker att inte visa som i stället de som ställer till livet för oss ibland för att visa oss att vi finns och vill också var med och bestämma      

 

Psykoterapi och Frigörande andning

 

Det var först när jag började gå regelbundet i terapi som jag verkligen fick bekräftat det som jag länge sökt men inte förstått sambandet mellan upplevelser och det känslomässiga uttrycket. De känslor som skulle väglett mig som barn fanns helt enkelt inte tillgängliga hela min uppväxt var uppbyggt på flykt att undgå att bli misshandlad och utnyttjad.

I fem år en gång i månaden for jag in till psykologen med samtal och andning och så småningom så började jag förstå den smärta som jag upplevde. Det var min barndoms smärtsamma upplevelser som samlats i min kropp under alla år och för varje gång jag andades så upplevde jag så småningom en lättnad. Det blev en mycket tung och svår tid för det var inte bara smärtan i upplevelserna som behövde bearbetas utan även mina mönster och tankar.

Att skylla på andra på familjen sin man myndighetsrädsla se sin egen del sina egna fördomar om sig själv. För att lämna ett mönster behövs det byggas ett nytt för att lämna en tanke behövs nya tankar. hur gör jag med den komplexitet av social fobi och panikångest. Till en början så infinner sig en tomhet men så börjar jag läsa och måla jag försöker bilda mig en ny uppfattning av min inre verklighet. Jag läser böcker om Kärlekens konst böcker om drömmar, Ja böckerna och mina bilder blir min utbildning men det fattas något den sociala relationen samvaron med andra människor det blev en längtan att gå ut och möta en människa utan rädsla. Tyvärr så blev det inte så lätt det var många gånger som det blev katastrof och gråt jag verkade inte passa in så de steg som gått framåt kunde lika gärna bli tre steg bakåt. Men jag är envis jag var envis och är fortfarande envis kanske drevs jag av min tanke för idag 23 år sen att jag skulle bli frisk om inte för min egen skull så för mina barns skull.

Det var inte psykiatrin inte kommunen utan det var jag själv som hittade vägen till den sociala

utbildningen i en förening då hade det gått 12 år sen första gången jag hamnade i Psykiatrin.

Jag har otaliga rekommendationer från en Psykiatriker till försäkringskassan om rehabilitering under dom här åren samhall var det enda som hände där fick jag en panikattack annars hände det ingenting. Vi kan prata om att ramla mellan stolarna jag gjorde verkligen det och jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade en familj att ta ansvar för sen att vi skulle ha fått hjälp hela familjen det kan vi prata om idag men då. ”Tiden läker alla sår” det sa den person till mamma när jag undersöktes för de sexuella övergreppen och vi har aldrig nämnt med ett ord vad som hänt. (Det var nog då kistlocket lades igen för min emotionella begravning en parentes)

Det var i en förening som jag första gången kände mig  accepterad för den jag var jag började så smått i små små steg åka till deras lokal. det blev ännu några kämpiga år jag var mest rädd för allting att göra fel, att vara fel, men allt var en upprepning av tidigare utsatthet. Så småningom så lugnade jag ner mig när mobbningen uteblev när jag fick uppdrag lära mig föreläsa åka på utbildningar ha bildutställningar. Men vad kände jag inför allt det här långsamt lärde jag mig nyanser i mina känsloliv ibland kände jag fel inför olika saker jag tolkade ofta människors prat negativt. Jag var oerhört rädd för kritik det var ofta det som ledde till panikattacker men som nu när jag blev medveten om orsaken så kunde jag hantera det bättre.

Jag fick i terapin lära mig förlåta vilket inte var så lätt och hur skulle det gå till det tog nära ett år att förstå förlåtelsens gåva. Hur kan jag förlåta någon eller några som gjort mig så illa.

Jag hade tidigare mött människor sårade och misshandlade som övertygande pratade om hatet som höll dom vid liv jag vet inte om jag hatade någon jag tyckte nog mest synd om mig själv.

Rädslan som höll mig i ett sån järngrepp avhöll mig nog från att hata mest för rädslan för repressalier. Som sagt det tog lång tid av tankearbete innan jag kunde tänka tanken men det öppnade samtidigt möjligheten till förståelse. Jag behövde förstå mina föräldrar mina klasskamrater alla människor som vid min tid på jorden gjort så gott dom kunde.

Hur ? jag var ofta rädd för kommentarer när jag fått en insikt eller lärt mig något nytt så även den här gången jag skilde på person och handling och kunde se bakom handlingen och vad som utlöst handlingen. Jag hade själv varit där och utfört handlingar som jag inte kunde styra över mina plågsamma känslomässiga barndomserfarenheter styrde mitt vuxna liv.

Nu växte jag och skulle lära mig förlåta och nu växte världen det var en underbar känsla men det har även en baksida jag skulle förstå alla och jag skulle förklara alla jag skulle förstå världen oj jag fick växtångest. Det har det hänt många gånger när jag lärt mig något nytt jag brukar beskriva det som en pendel som svänger till sina ytterligheter och så småningom lugnar ner sig så även den här gången jag kan inte rädda världen bara mig själv.

Mobbing Att inte befinna sig någonstans

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Gun Elisabet | Svar 25.01.2014 09.50

Tack Inger för din berättelse på den här sidan. Att läsa och reflektera din text ger mig möjlighet att ännu bättre försöka förstå medmänniskor i min närhet.

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.01 | 09:50

Tack Inger för din berättelse på den här sidan. Att läsa och reflektera din text ger mig möjlighet att ännu bättre försöka förstå medmänniskor i min närhet.

...
30.07 | 01:08

Mysigt!
Hälsningar
Maj-Lis

...
05.07 | 14:36

Kul! Syrran!

...
22.11 | 01:13

Det är lustigt hur livet ter sig

...
Du gillar den här sidan