Min Historia
Barndomsresan
Skrämman

Skrämman.

 

 

Det var en gång en liten flicka, hon ser att det inte finns något ont i människan det är bara när någon gör någon annan illa så det gör ont och man gör tillbaka . Det är då det föds ondska, människor vill kriga, ha massor med saker fina saker pengar allra helst. Människor börjar att känna sig värdelösa och bygger värdestaket omkring sig fina bilar, fina kläder, fina titlar.

Börja skära i sig ta bort fett, släta till rynkor. Det är synd om människan sa en gång en berömd författare, det tycker jag också det ”är” verkligen synd om människorna.

Tänk om vi skulle ta och klä av henne ja som en docka in på bara skinnet inte bokstavligen hennes kläder men det runt omkring. Inget att stödja sig på inget att gömma sig bakom.

Ridån har fallit teatern kan börja, långsamt börjar de nakna skådespelarna gå fram på scenen.

Publiken sorlar tyst, andäktigt väntande.

Då reser hon sig den lilla flickan som ingen ville ha, ”ser ni mig” ropar hon, ingen svarar återigen ropar hon ” s e r  n i  m e j”  ? 

Sorlet tystnar men ingen svarar, sakta försvinner hon ner från teaterscenen, hon finns inte tänker hon förtvivlan rister i hennes lilla kropp men om jag nyper mig själv, ”aj” utbrister hon högt.

Sakta traskar hon hemåt med huvudet djupt nedsjunket mellan axlarna, hon gör det bara hon går hem från skolbussen, varje dag går hon till och från skolbussen. Varför vet hon inte, jo kanske men skolan är dum hemma ännu dummare.

 

Skogens vindar sveper sakta nästan andäktig genom den stora mörka skogen

stegen blir längre och hon småspringer till lite ibland. Skrämman ligger på lur därinne bland trädens mörka stammar skogen är hennes vän trots kittlingarna i magen trots mörkret och dolskheten. Skrämman där är snäll låter henne vara med, lyssnar till hennes gråt, mjukt vaggande träd omsluter henne och dövar. Hennes andra skrämma den som kommer när hon kommer hem eller den skrämma som är i skolan.

Men skrämman den hjälper henne också att springa gömma sig, först ut ur skolsalen, ut ur bussen ut till vedbon därhemma och ut i skogen.

Fast skrämman är elak också hon törs ingenting göra, skrämman klär henne i tuffhet och ensamhet med en aldrig sinande ström av gråt.

En gråt som sväljs ner, ner till flaskan dit hon stoppar allt slagen glåporden

tomheten och ensamheten, skrämman säger åt henne att vara tyst.

Hon blir tyst, bara nån gång när hon är alldeles ensam kommer dom förrädarna det blöta som rinner efter kinden.

Skrämman är där rytande,” tänk om dom ser, ser dig  alldeles naken.”

Allt vad hon kan försöker hon torka dom förrädiska och kläder hon in i sin roll.

Hon minns när hon mist sin enda lekkamrat Putte han skulle göra fint slå gräset skulle han med en lie skulle han fyra år vad han hon också, blodet rann

nedför kinden. Ärret finns kvar vid ögonbrynet, men Putte försvann vi fick inte leka mer min enda lekkamrat och jag.

Hon minns vedspisen den stora svarta det var inte gott och smutsig blev hon,

det var mörkt därinne, den där stora människan den som kallades mamma,

som inte ville ha en, stängde in hon där, i den där i den stora mörka garderoben.

Där kom en av dom första skrämmorna tyst för helvete skrek den andra människan den man skulle kalla pappa, skrämman hjälpte till att sluta till

ögonen och munnen, sömnen  kryper sakta fram  tröstar och sänker till sömn.

 

Åren går Fia och skrämman går hand i hand, första åren i skolan formar och knådar de stora människorna de som man kallar mamma och pappa klädda i

bry sig inte, krama inte och se inte syr sömmar till tystnad ensamhet och övergivenhet  Lärare är främmande varelser kanske från en annan planet

dom ”är ingenting”

Strax är hon hemma tyst smyger hon in genom dörren hennes småbröder leker tyst. Skrämman finns där också, hemmet är litet, ett kök och två rum det mindre delar hon med sina småbröder, mamman och pappan sover i en bäddsoffa i köket och i det större rummet finns en radio en soffa och ett bord, i fönstren blommor men hon minns bara den stora kaktusen som blommade varje år.

En dag var mamman och pappan borta skrämman försvinner dom smakar på allt socker choklad, havregryn ”Usch vad äckligt” skriker en av bröderna med choklad runt hela munnen. Skrämman kommer tillbaka.

Hon börjar söndagsskolan en tant börjar prata om gud och en Jesus som gör alla människor friska. Om man tror på gud blir allt bra mässar hon, Fia knyter sina små händer och läser ” gud som haver barnen kär se till oss som liten är”.

Hon prövar knyter sina händer ännu hårdare när hon ber ”Snälla gud gör så att min mamma är snäll när jag kommer hem”

 Skyndsamt springer hon hem efter söndagsskolan ”ska mamma vara snäll” ringer det i hennes lilla huvud väl hemma förvånad mamman var snäll ett ögonblick av varmt men straxt igen skrämman. Grälen grälen grälen öron stängs gömmet fram,

men hon minns han den stora människan han som bodde högt däruppe i samma hus som söndagsskolan hans snälla ögon.

Han stängde ut skrämman det var varmt och skönt, han farbrorn lärde henne lägga patians en ö en alldeles egen lilla ö för en stund glömma glömma.

Han pappan skulle ha smör han och mycken mat han jobbade i skogen fällde träd stark var han, hon åt lite hon och skrämman han slås också han slår mamman skrämman håller henne tyst ställer sig emellan en gång då blir det stryket.

 

En dag mamma gråter i köket barn sa hon till oss, pappa är sjuk säger hon han har ramlat säger hon ner från stolpen säger hon skulle byta proppar bröt ryggen.

Tomt hon minns sen tomt.

Tyst skriker han pappan, tyst din jävla unge och slänger honom utför dörren nedför trappen, full var han tålde inte skrik sa han han kan inte andas snyftar mamman halvskrikande, sjukhus ramlat från en stol, säger hon kan inte annat slagit ut hennes tänder har han, han pappan slår hårt han.

Hon blev större fick flytta in i garderoben fick hon, litet var det avskilt var det, hon ville inte skrämman snörpte hennes strupe, skriken gråten fastnade och fast var hon kunde inte flytta sig kunde hon han var stark han.

 

 

 

 

 

 

 

Sen skulle vi flytta vi till ett större hus skulle vi många rum var det och källare mörk var den skrämman växte hon.

Köpte hund gjorde han pappan han en liten tax tyckte inte om bilar gjorde han blev påkörd jagade bilar igen gjorde han.

Till skolan gick hon fram och tillbaka åkte hon bussen han som satt vid ratten han som inte brydde sig han.

Kilade nedför trappen gjorde hon fort fort fort hinna hinna innan han kom han pappan kvick var hon fast ibland blev hon då dog hon bara.

Köpte cykel åt henne gjorde han då rymde hon och skrämman, åh vad hon cyklade med skrämman på ryggen bort bort ville hon till dom snälla människorna däruppe någonstans.

Många barn hade dom kanske kunde hon bo hos dom kanske,

Men då kom dom poliserna dom hem kom hon hon ville inte, ingenting förstår dom ingenting. Varför förstår dom ingenting tårar rinner förrädiskt pappan förstår han annars säger han.

Pappa skolan varför förstår dom ingenting. Han i huset därborta som spelade kort borta borta.

En lillebror hon fick hon mamman har ingen tid, ser ingenting.

Hon hämtar mjölk hon långt bort mörkt är det.

Jobba skogen får dom barka träd får dom pappan jobba hårt han.

En lillasyster mamman nästan dog sa dom opera sa dom.

Hon skulle ligga mammas säng hon sa han pappan, ville inte sa hon bort bort sa hon gömma sig vart gömmena borta.

Han kom han pappan hon dog hon ville inte hon dog många

gånger hon, pappan fanns där överallt.

Dom for bort hälsa på sa dom till gammel-mormor skulle dom sova där skulle dom pappan ville han skrika kunde hon skrek gjorde hon mormor skrek hon, hon kom hon ljust i huset blev det kaos blev det gråta blev det mormors armar runt sig skönt var mamman hon grät bara hon det polis blev det åkte hem gjorde dom.

Sen kom dom en dag gjorde dom pappan tog dom borta var sa mamman.

Skolan där kom dom poliserna, åka med sa dom förhör sa dom.

Han frågade han där bakom det stora skrivbordet ljuga kunde hon inte pappan gjorde det sa hon.

Till sjukhus for dom dumma var dom likadant gjorde dom dog gjorde hon.

Ja naken var hon klä sig måste hon bara ont därinne hade hon därinne i hjärtat ont sluta gråta gjorde hon, det var hon därinne dom därute, varför förstod dom inte .

Skrämman sydde kläder åt hon hårda kläder, kläder av övergivenhet skam och skuld.

Mamman skrev på papperet till rättegång skulle hon varför ser ingen de onda de onda som kryper som maskar i kroppen.

 

Övergivenheten är en hemsk känsla när den stannar i kroppen som barn för den följde med mig ända upp i vuxen ålder och skapade separationsångest

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

maria dalén | Svar 04.05.2010 18.57

Du ger mig sådan inspiration!

Inger 04.05.2010 20.11

Tack för dom orden
Mvh Inger

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.01 | 09:50

Tack Inger för din berättelse på den här sidan. Att läsa och reflektera din text ger mig möjlighet att ännu bättre försöka förstå medmänniskor i min närhet.

...
30.07 | 01:08

Mysigt!
Hälsningar
Maj-Lis

...
05.07 | 14:36

Kul! Syrran!

...
22.11 | 01:13

Det är lustigt hur livet ter sig

...
Du gillar den här sidan