Min Historia
Återhämtning

Ensamheten

Återhämtning

 

 

Återhämtning

 

  Psykiatri

När jag hamnade inom psykiatrin för 20 år sen så upplevde jag deras förnekande av min

barndoms traumatiska helvete som ännu ett övergrepp. Det var inte nog med att jag själv var osäker på dess konsekvenser så hade jag nog en aning men inte på vilket vis .I dag 20 år senare kan jag skönja en viss förbättring då hjälp kan sökas i andra former än i psykiatrin.

Idag ser vi också att alternativa och komplementära terapier som tar upp en mer medveten och helhetstänkande sätt att stödja och vara ett redskap till förbättringar.

Tyvärr är Psykiatrin behäftad med ett långt och mörkt förflutet och dagen Naturvetenskapliga forskning söker främst kunskap i människans biologi och kemiska strukturer för att hitta orsaken till psykiska sjukdomar. Nu går det inte att skylla allt på psykiatrin, trots det som jag upplevde, det handlar mycket om ekonomi och de politiska beslut som görs i olika delar av landet. Samhällsstrukturer som innehåller fördomar och ett svart vitt tänkande är också ett hot mot den psykosociala hälsan

Nu börjar det visa sig att när allt kommer omkring så är det inte längre så enkelt att förklara

varför människor drabbas av psykisk ohälsa. Min egen erfarenhet visar på en något annorlunda bild och blandade orsaker till att jag själv hamnade i en djup depression. Dels för att vi är Psykosomatiska och består av en helhet där alla delar är beroende av varandra för att finna en balans i vårt varande.

Och dels att de ärftliga faktorerna är både fysiska och psykosociala och det utgjorde en både en större och svårare problematik än jag någonsin har kunnat föreställa mig.

Jag kan faktiskt blicka tillbaka och känna en viss tacksamhet över min egen okunnighet om det som skulle komma att bli en livslång resa.

Min tid i psykiatrin blev inte så lång jag plockade hjälpligt ihop mig själv kämpade med mig själv familjen och ett fallfärdigt jordbruk. Vi försatte oss olyckligtvis i konkurs och fick lämna alltsammans och börja om på nytt.

Efter cirka 2 års kämpande så skulle jag pröva och vara på samhall en verksamhet för både fysiskt och psykiskt handicapade i två dagar klarade jag det och för första gången på många år så fick jag en panikångestattack.


Skola

 

 Började så småningom komvux och fick börja med att träna att gå i skolan och känna hur det kändes och lyckades genomföra 2 terminer och få betyg. Träffade där en lärarinna i svenska och engelska som jag tydde mig till och som uppmuntrade mig. Varje skoldag blev en utmaning varje människa jag träffade blev en utmaning. Varje möte var en konflikt med mig själv om någon lyfte handen ryggade jag när någon skrek högt ryggade jag, jag var ständigt rädd. Det var barndomsreflexer från åren i skolan där jag ständigt utsattes för verbala eller fysiska övergrepp

 

Föreningar

 

Under tiden  så öppnade det sig en möjlighet som enbart det blev en möjlighet en stödgrupp i en förening som vände sig till incestutsatta kvinnor. Samma kväll som jag hörde detta målade jag min första tavla i den tavlan ligger min själ det var den känsla jag fick är nästan obeskrivbar att äntligen det fanns något för mig någon att prata med någon att känna igen sig i. Det blev mitt första möte med föreningsverksamhet någonting utanför min sociala sfär. Fick där min första möjlighet att prova en ny terapiform. Frigörande andning.


Stödfamilj


Efter många samtal och många försök att förklara mitt mående och mitt behov att gå i terapin så fick jag till slut en stödfamilj till mina barn Jag fick inte det som jag ville ha utan fick lov att lämna mina barn en helg i månaden. Jag ville ha en resursperson en avlastning någon som gav mig tid, tid till den bearbetning som terapin utgjorde men det verkade vara en utopi. Jag skapade inte mina problem dom hade skapats åt mig av mina föräldrar men jag får betala priset så kändes det.

 

Familj

 

Vad gör jag inte för sin familj och vad gjorde de inte för mig vi höll ihop mot alla odds så har vi klarat oss nästan helskinnade ur detta trauma. Förståelsen för mina problem vem hade det inte jag själv inte psykvården inte försäkringskassan så mitt motto blev, sen många år tillbaka.

”det finns ingen annan än jag själv som kan göra något åt mina problem”, så jag bestämde att jag skulle bli frisk för mina barns skull.

 

Social träning

 

Jag åkte fram och tillbaka från skolan fram och tillbaka till terapin annars var min värld hemmet frukost skola sova middag, frukost skola sova middag, frukost terapi sova middag

Familjen fick min sociala värld att fungera någorlunda med föräldramöten klassmöten eller andra sociala inslag som för det mesta fick mig att bli skräckslagen men som gick bara jag hade någon med mig. För det mesta blev det min man någon annan vågade jag knappt gå med.

Några vänner eller bekanta fanns inte på grund av min oerhörda rädsla för andra människor

Vår stödfamilj var de första människor som jag kunde ha kontakt med för jag började ana att det fanns en annan slags värld än den som jag växt upp i och som var min normala värld.

 

 

Vänner Och Kamratskap

 

Har jag haft några kamrater jag behöver tänka innan jag säger nej korta intensiva träffar kanske några månader sen slut

Från att gå i skolan vänja mig vid andra människor stöds och blöts med andra beteenden

ibland med mobbing gått hem och gömt mig ibland men ut igen. Tränat och åter tränat

började läsa mer allvarligt och koncentrerat började verkligen förstå det jag läste började sätta fröer odla tomater och gurka provade blommor eterneller och torkade sälja blommor skulle jag gick åt pipan gjorde det, det var inte min grej då men jag fortsatte odla och lärde mig nya saker för varje år som gick

Har aldrig haft en vän förrän jag gick med en förening för psykiskt handicapade då fick jag både kamrater och en vän och sen dess har min vän och kamrat krets ständigt vuxit.

Har varit med i den föreningen nu i många år lärt mig att föreläsa lärt mig ta förändringar,

föreningen växer större lokaler, det blir utbildningar mera ansvar.

Spegel spegel Vem var jag och vem skulle jag bli frågorna var många och jag sökte mycket i böcker dom frågor jag ställde kunde jag inte fråga

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

25.01 | 09:50

Tack Inger för din berättelse på den här sidan. Att läsa och reflektera din text ger mig möjlighet att ännu bättre försöka förstå medmänniskor i min närhet.

...
30.07 | 01:08

Mysigt!
Hälsningar
Maj-Lis

...
05.07 | 14:36

Kul! Syrran!

...
22.11 | 01:13

Det är lustigt hur livet ter sig

...
Du gillar den här sidan